Vem är jag?

Jag & min fru Anna Min MC på 1428 kubik. Alltså ingen moppe. Jag! Här saknas ytligare ca 11 kg till min max vikt 106 kg. Jag i mitt rätta element. Kebnekaise. Cruz de Tejeda på Gran Canaria. I Rondane. (Norge) Jag på hyrd ”moppe” i Turkiet på väg till Geyik Daglari. Stensdalen en tidig Mars dag. Min stjärna Frisco & jag vilar Jag

Man, far, husse och träningsnarkoman! Det kan man ju undra, det har ju kommit till min kännedom, att folk vet alldeles för lite . Ja vi tar det från början, nästan, ville bara tala om, är fyllda 46, ja jag vet alla säger likadant, det kan man inte tro. Är född 1960 på södra BB i Stockholm, uppväxt på den södra sidan om stan. Har ända sedan småtting varit van att röra på mig, vinterfjällturer med mor och far, syrran fick sitta i pulkan, när storebror som 5-6 åring fick nöta ”tjäran” dagarna i enda, helger, sommarlov, sport-påsklov tillbringades på olika orter: Landet / Hanveden (Tyresta Nationalpark), Valne / Jämtland, Fröya / Norge eller någon hyrd stuga i fjällen, så nu kanske en del förstår att skog och mark inte är något främmande för mig – snarare en del av modersmjölken. En tidig parantes från den första delen av mitt liv, under sommarsäsongerna drev min far restaurang i Lysekil på västkusten, så med andra ord då har jag även bott på västkusten. Skolåren gick, ”sista” sommarlovet (9:an) jobbade jag som brevbärare nästan hela lovet, sprang upp och ner i 7 våningshus, (hissarna var ofta trasiga), för att spara pengar cyklade jag ut till landet en tre gånger i veckan, där mor och far befann sig, därmed gratis mat, men det finns ett stort MEN, det var 7 mil tur och retur. På gymnasiet blev det Bygg-anläggnings teknisk linje, det var stensättare jag skulle bli, jobbade med det i 5 år, pluggade vidare ett år på komvux, jobbade några år som utsättare/biträde på byggkontor. Nått år blev det som orderregistrerare på ett stort lager. Sökte ett jobb som vaktmästare på utbildnings avdelningen, där jag något år tidigare gått en datakurs ( 1983), blev sedan värvad till en ny avdelning inom Stockholms Stad, Pc-avdelningen, där vi jobbade med order, lager, installationer, support, försäljning, leveranser, det är nog ett av dom roligaste jobb jag haft, ca tio anställda med en omsättning på 45 miljoner, det snurrade på friskt kan jag lova, min övertid blev ett nämnde ärende i Stockholms Stadshus,(kommunal anställd 1978-1989). Om ni känner ett visst sug efter ytterligare kunskap om min yrkesbakgrund så kommer det här i någorlunda kronologisk ordning: SP-fönster/1,5 år, datatekniker/utbildare/4 år, lärare 1,5 år, värde väktare /4 år (hade kanske jobbat något år till om nu inte min 25 årige kollega tragiskt omkommit i en trafikolycka), nu tillbaks på orten Svenska fönster där jag nu arbetat i drygt 5 år. Att inmundiga kunskap har alltid varit ett intresse, naturligtvis främst sådant som är av eget behov uppkommet, utöver gymnasiet 4 år på komvux, utbildningar inom yrket, studie cirklar i allt ifrån – Tyska (åka skidor i Österrike), meka motorcykel, foto, data, fjäll, förarbevis på båt mm. och sist men inte minst, alla hund kurser man gått genom åren. En del av er känner kanske till – jag tycker i grund å botten inte om att ”hålla låda” framför er kära medmänniskor, men på nått vis hamnar jag på den sidan av bordet i alla fall, ibland med lyckat resultat andra gånger inte så bra, helt mänsklig alltså !!! Ett STORT intresse har alltid ”idrott” varit: Prio nr 1, träning åter träning, därför har det oftast slutat med någon form av individuell idrott, då det i dom flesta lag jag var med i oavsett fotboll eller något annat, ville helst inte träna, vilket kunde vara lite jobbigt om som i mitt fall cyklade till träningen för att konstatera, vi skulle titta på några andra som skulle spela någon Jä….la B-match, så gott folk lagidrotter nää inte gärna ! För att nämna några ”idrotter” som jag provat i olika mängd: Fotboll, vollyboll, boxning, badminton 3-4år (tävlat), Jui juitsu 3år (kampsport med karate, judo, jodo, batongteknik mm.), innebandy (långt innan det blev en ”fluga” 1972-76), landbandy, bordtennis mm. Det som jag pysslat längst med är gymträning ca 35 år, en liten anekdot – badminton spelare 53 kilo, muckade 73 kilo, 1986 106 kilo ( 200 kilo bänk, 250 kilo knäböj, 250 kilo marklyft), år 2004 44 årig multisportande hundförare 73 kilo igen, milen på 36 minuter, tränande som aldrig förr – minimalistiskt har aldrig varit min melodi, 2005 Fjällräven Classic 11 mil, 23 kilo packning 56 timmar, tror det var plats 32 av 160 (- 10 timmar vill säga plats ca 15, väntan på trötta kompisar) med en vilja kommer man långt. En vilja, en tanke, framåt, det hjälper de dagar då kroppen inte vill vara på samma planhalva, reumatismen har nu funnits hos mig 13-14 år (förmodligen längre), då vill man bara gå i ide & vänta ut tills det brukar ljusna där framme. En annan era i mitt liv, ”motorer” i olika former, det som hamnade närmast hjärtat var min 1428 cc Kawasaki, 1988-89 var det en av dom extremaste gatcyklar som fanns i Europa, som ex. var jag ”först” med 40 mm Mikuni FS på brygga (prototyp), motorn var en Prostock med något lägre komp för att kunna köra på handels bensin, lyckades nå några låga tior på dragracing banan, men till jobbet åkte jag varje dag med denna racer, för att hålla denna nivå la jag väl ner en 30-40 000:- ”varje” år. Hund ska väl också nämnas: Grannen i jämtland, stövaren Pia (jag var väl en 6-8 år), Mormors dvärgspets (djä..vla skithund), mina norska kusiners Buhund (kommer inte ihåg namnen), Min/familjen första egna hund Schäfern Ricki, som 12 åring gick jag min först SBK-kurs, med 49 kilo hane, han var tyngre än mig, en underbar hund som man kunde lita på till 100 %, gjorde aldrig någon annan hund illa, var dom bråkiga så talade han om att så där, det gör du inte om….., efter 5 år blev vi tillfrågade av ett veterinär par om vi inte ville sälja honom, de hade även hundpensionat, där Ricki hade varit, dom hade blivit djup förtjusta och imponerade av honom, han fick agera hundpsykolog åt pensionatets problemhundar vare sig dom var bråkiga eller rädda, då jag och min syster inte var lika intresserade, samt att mor och far jobbade på annat sätt än tidigare, så gick det till när paret fick köpa honom. Då motorer och daglig träning på gymmet pockade på mitt intresse, fick hundar stå i träda några år. Min och Annas första gemensamma hund – Blandrasen Charlie dånade in i vårt liv 1988, läraktig men ack så vansinnigt envis, som vi skriver på annan sida så lämnade han oss i förtid. Condor vårt första ”lejon”, efter att ha startat tävlingskarriären med en lydnads etta på 69 poäng (med platsliggning) slå det om ni kan, det var bara och bryta ihop å komma igen, Jag vill passa på å tacka Bosse Hermanson som tävlade med Leonbergern Lejonlands Yanina i landslaget / Lydnad (1993) för att jag blev ”tvingad” att tänka till lite mer. En ny hund landade på köksgolvet, hade tänkt schäfer, men en terv är ju bättre på allt, dessutom snyggare, Björkängen´s Mix blev Micki, ingen tuffing men med en enorm motor, hade hellre stupat än att slutat springa, jobba mm. Snygg var han också, nått år var han min, sedan var han Annas hund under flera år. Då letade jag efter ett lejon med mera fart i, sökte efter ”arbetande” föräldrar (samt syskon), så kom då Antholmen´s Prisca in i mitt liv, en dam med temperament, självsäker och full av fart – som vilken annan brukshund, efter en tidig start (drygt tio månader) så gjorde jag min vana trogen med några skitresultat, innan förstprisen rullade in, jag behövde aldrig fundera på att min kamrat inte gjorde sitt jobb, skötte jag mig så var vi riktigt bra, så kom då den där känslan av att något var galet, strax innan 2 års åldern vid ett flertal gånger ”hängde” ena benet kvar när hon reste sig, konsultation med veterinär, domen kom som ett dråpslag, en alldeles för tidig död, min stjärna fick nu lysa på himlen, trots det starkaste sken så fick mitt hundintresse sig en rejäl törn. Bonny var den snällaste av alla vi haft, leonbergertiken var ej för oss ämnad, utan flyttade till Alfta där hon tog alla med storm, trots att hon blev blind några år senare levde hon sina dagar med ett leende på läpparna. Condor skulle bli far, LejonRoosen´s Lexa (egen uppfödning) stannade på gården. En ettrig tik, alldeles för mycket skärpa utan mod, det blir en olycklig kombination, hon tyckte inte om när våra barn och deras kompisar lekte å tjoade, då hon hade för lätt till att använda sin mun valde vi att ta bort henne. Tog tillbaks Micki vid 7,5 års ålder, han hade blivit berörd av skotten, så jag la lite krut på lydnaden, från första start i tvåan så tog det drygt 5 veckor att nå första start i Eliten, med en hoper nollor undrade domaren skrattande om han var en unghund, så mycket spring i benen, tävlingsledaren han inte med på inkallningen, ja ni skulle ha sett !!!, en sån fart det var….. Många mil i skog och mark har jag gått med våra fyrbenta vänner och ”Storebror” Rolf, Micki och jag hade dessutom många trevliga fjällturer ihop, vinter som höst. Jag minns då jag skulle på min första solotur i vinterfjäll, Helags – Sylarna, på återfärden från sylarna blåste det storm, snöade – sikten var stundtals nere på 25m, det tog nog mig en timma att mobilisera mod nog för att lämna Sylarnas fjällstation, en bidragande faktor var Mickis svans som gick för fullt, vad kul det ska bli husse – nu sticker vi …… Condor och Micki blev ca 11 år & 11 månader resp. 13 år & 6 månader, när dessa äldre gentlemän gått ur tiden med den äran. Då skulle vi ju vara utan hund, det var vi – i ca 6 månader, och nu är man ute/inne i ”hunderiet” igen, kanske värre än någonsin, i vilket fall som helst, jag och min ”Aussi” Frisco har kommit längre än vad jag i alla år gjort tidigare – vi blev Svensk lydnads champion och uppflyttad elitklass spår innan fyllda tre år och nu spänner vi ”bågen” igen ! nya utmaningar väntar runt hörnet ……. Vi här tacka alla som format mig genom åren: Mor & far, hustru, barn, släktingar, vänner, lärare, stensättaren Sture – en urstark Gotlänning som aldrig tränat (180 cm/108 kilo tung), Solna MC / Björne, Greger, domare, hundfolk, människor på gymmen, arbetskamrater, ledare, uppfödare, människor som äventyraren Göran Kropp, skidåkarna Gunde S. & Per E, kroppsbyggaren John Defendis mfl. Inspiratörer som i sin egenskap ”tvingar” mig framåt. Här bor gärna jag, när jag inte är ”hemma”.